Herr Nordberg

Det där med livet alltså, mina tankar kretsar till och från om detta ämne och jag är väldigt fascinerad av det som händer i våra liv och i vår omgivning. Jag har tidigare tagit upp det och då var jag väl en smula osäker och bitter på framtiden. Men denna gången handlar det lite mer om det sociala och inte livet i sig. Vi skippar ”meningen med livet” idag, det kommer garanterat fler tillfällen att ta upp denna ”pannklåda” (förstod folket? Klia i pannan) xD

Är det någon som UPPLEVT och sparat en ”nära-döden-upplevelse” i sitt mentala bagage?
För den som gjort det håller nog med om att man på ett eller annat sätt ser saker och ting på ett lite annorlunda sätt. Man tar inte allt för givet och man uppskattar mer saker. Det låter kanske löjligt, men jag kan stanna upp i olika stunder och situationer och vara grymt glad att man har fötterna PÅ jorden och INTE I JORDEN. Sentimentala stunder har blivit en liten del av min vardag.
Stanna upp, lyssna, se och njuta för stunden. En vacker vy, en skön sång som man sjunger med till (Till exempel: Neverstore – On your side) eller stunder med nära och kära vars sällskap man uppskattar.

”Carpe diem” (GOOGLA SÅ JAG SER OM JAG STAVAT RÄTT?), alla borde egentligen leva efter det ordspråket. Men med tankar på hur dagens samhälle ser ut så är det ganska svårt.
Stress, stress och åter stress.. Människors livsmönster påminner om en myrstack, det råder ständig aktivitet. Ibland önskar jag att jag levde förr. Man fick förvisso slita mer för sitt levebröd, men det rådde större lugn. Min mormor brukar skratta ganska gott åt det när jag tar upp det.
Dessutom var nog folket mer ärliga förr, i dagsläget skulle man aldrig lita på en okänd människa som erbjöd om en hjälpande hand. Alla är misstänksamma och vårt samhälle blir mer och mer inskränkt.
Vi börjar mer och mer bli som Amerikanarna, vi skräms av massmedia och låser in oss.
Känner oss mer säkra av att hålla oss inne och säkerhetsställa ett X antal gånger om dagen att dörren är låst? Vi blir snarare mer osäkra på oss själva och vår omgivning eftersom att vi inte vågar öppna upp oss för samhället.

Har du t.ex. någonsin funderat på om personen som sitter bredvid dig på bussen skulle utgöra ett hot mot dig? Alla har någon gång har man hamnat i en situation då man kommit i kontakt med en person som är obehaglig och man har desperat försökt att ta sig ur situationen.
Eller man kanske bara har suttit och tittat ut över en folkmassa och funderat över vad de har för skelett i sina garderober.. (Ja jag vet att jag har ett annorlunda tankesätt…) :P
Jag tror inte att det finns så många kvar som vågar fråga en okänd människa vad klockan är. Förvisso har ju i stort sett alla mobiltelefoner med klocka på displayen…

Åter till stress m.m.
Jag minns att uttrycket ”gå in i väggen” var en smygande nyhet på arbetsmarknaden under 90-talet, men idag är ”utbrändhet” en av de vanligaste orsakerna till sjukskrivning. Ironiskt nog säger de flesta som blir sjukskrivna ”jag har inte tid med att bli sjuk” och det gjorde även jag när jag blev sjukskriven för magkatarr. Det en lite skrattretande.. Vi är så stressade att vi inte har tid att lyssna på våra kroppssignaler och även när läkaren har satt en diagnos vill vi inte riktigt ta åt oss allvaret eftersom att vi har så mycket som måste göras.

Tänk om alla kunde stanna upp för en kort stund, sätta sig ner och bara ta det lugnt. Varför inte hälsa på grannen bredvid och fråga hur hans eller hennes dag varit. Men det är bara en overklig fantasi…



Gör som Farbror Joakim i Kalle Anka. Lås in dig och ladda saltbössan, Björnligan kommer snart!

Btw..  Jag blir inte förvånad om någon tycker att texten är osammanhängande! xD
Till dig som lyckades ta dig igenom hela texten: -Well done och stort TACK!